Pasaka
Nu har vi firat Pasaka, Påsk på swahili
Domkyrkan i Tukuyu
Utsikt från domkyrkan
Jag avslutade min kurs i Tukuyu på påskafton. Det dukades fram ris, kyckling, spenat och avocado i vår lokal, som tidigare hade fungerat som domkyrka. Nu är den nya kyrkan färdig sen tio år tillbaka. Efter maten den obligatoriska afrikanska avslutningsdansen, och sen fotografering utanför kyrkan. Eleverna under takkanten, och fotografen under paraply, för de tropiska regnen är inte nyttiga för iPaden.
Några barn ville också vara med.
På kvällen hördes domkyrkokören öva inför påskdagen. Hallelujakören, säkert inlärd med utantillmetod, och utan instrument, men det lät bra.
Påskhöna och kyrktupp utanför domkyrkan
Inga påskliljor eller tussilago, men vackert ändå.
Eftersom mina vänner här inte tyckte att jag skulle behöva fira påsken ensam i Iwambi, när min volontärkompis Åsa följde med på en körresa, så blev jag bjuden hem till en barnfamilj i Tukuyu.
Som så många andra familjer i Tanzania, förstärker de sin hushållskassa med diverse odling och djurskötsel, så de hade bl.a. bananträd, avocado, hushållsko och höns. Både ägg och kycklingkött tillhör basfödan här, så många har höns, och mamma Judith, som är lärare, föder upp kycklingar och säljer ägg.
Inga minusgrader, men kycklingarna behöver värme ändå, och människorna varmvatten
Som vilhelminabo är jag ju vad vid att påsk hör samman med skoterutflykt, skidturer eller någon annan fysisk aktivitet. Jag trodde inte att det skulle bli så i år. Men det blev det.
På annandagen tog familjen mig med på en utflykt till ett berömt vattenfall. Vägen dit var bitvis mer lik en kostig än en bilväg, och omgivningens byar kändes väldigt afrikanska.
En guide visade oss vägen till ett jättelikt vattenfall, som föll utanför en naturlig grotta i berget. Under oroligheterna med Uganda, använde traktens befolkning grottan som tillflyktsort, för det var lätt att bevaka den. Det är en fin plats för en kör att sjunga på.
Tillbaka från vattenfallet gjorde vi en vandring brant ner i en dalgång, över en ranglig hängbro, och sen tillbaka igen. Det var säkert 20 grader varmare än under en normal svensk fjällvandring, solen stod rakt upp på himlen, jag måste spara på vattnet och jag saknade mina gympaskor, min keps och en påse russin. Men jag klarade mig tillbaka utan att få värmeslag.
Utslagen?
Jag skulle ha klarat mig bättre om jag hade vuxit upp i Tanzania, varit van att bära mitt barn på ryggen, en bananstock på huvudet, och traskat de tre kilometerna hem efter arbetet på fältet.
Men det var kolossalt vackert.
(De sista bilderna kommer när uppkopplingen fungerar bättre)
