Vardagsliv
Nu har jag varit i Tanzania i nio veckor, och jag har bott på många olika ställen. I Iwambi, där jag är "hemma", bor jag i ett s.k. gästhus, som är ganska likt ett vanligt tanzaniskt hem, fast lite mer bekvämt. Vi har en kvinna, som servar oss med mat, och som hjälper oss lösa alla tänkbara stora och små problem, som kan uppstå.
När jag hade kursen i Tunduma, fick jag bo i pastorns familj, och i Tukuyu var jag gäst i två olika hem.
I Mwakaleli bodde vi alla i ett s.k. "lutherskt center", och i Manow fanns det ett hus som en gång var byggt av en tysk missionär. Så jag har haft förmånen att få se en hel del av människornas vardagsliv här. Jag ska ge några glimtar från deras tillvaro.
Jag har inte sett många hus med mer än ett plan i Tanzania, inte ens i storstaden Mbeya. Ett vanligt hus kan se ut som det här, som ligger intill domkyrkan i Tukuyu:
Att åka buss och att åka daladala (liten buss för lokaltrafik) i Tanzania, kan vara både en upplevelse och en prövning. Det finns en del s.k. expressbussar, som den vi köpte biljett till när vi skulle till Ruahas nationalpark, och de har en tidtabell, som fungerar åtminstone delvis (kanske ungefär som tågtrafiken i Sverige). Men för det mesta ställer man sig vid vägkanten eller på busstorget när man ska någonstans, och väntar på rätt buss. Den har ingen tidtabell, utan går när den är full. Ofta blir den väldigt full. Och konduktören fungerar som värvare av passagerare samt ser till att folk tränger ihop sig, sina barn, sitt bagage, sina hönor m.m. tillräckligt mycket. Men det är billigt, 2:50 kr för att åka in till stan, 15 kr för 70 km till Tukuyu.
Vägarna är mycket sällan asfalterade, och på många behöver man någon typ av terrängfordon för att ta sig fram något så när pålitligt, särskilt under regnperioden. Jag tror att det kommer att dröja ett tag innan jag klagar på de svenska grusvägarna.
Byvägen i Manow, en kväll med uppehåll i regnet
Morgonpromenad i Tukuyu
Under en promenad i den lilla bergsbyn Manow passerade vi sjukstugan. Stigen vi gick på var lerig och mycket brant. Jag vet inte hur man tog sig dit när man var sjuk.
Landskapet runt Manow
Jag promenerar mycket här, helt frivilligt, och det tycker tanzanierna är konstigt. Inte så underligt kanske, för själva behöver de ingen extra motion av det slaget. Barn och ungdomar går några km till och från skolan, och vuxna - och även barn - kan gå långa sträckor till och från arbetet på fälten. Ofta bär de säckar med majs eller ris eller något annat tungt, och kvinnorna har inte sällan ett barn på ryggen dessutom. I stort sett allt arbete utförs för hand. Jag har inte sett en enda traktor.
Huset där jag fick bo i Manow ligger i en sluttning. En brant, lerig stig leder ner till pastorns bostad, där det även finns en hydda som används till matlagning och köksarbete. Varje morgon kom en kvinna uppför stigen med en stor hink hett vatten på huvudet. Jag hade inte bett om det, men det var avsett för mig och den andra som bodde i huset, för att vi skulle kunna blanda till duschvatten. Hinken var så tung, att jag tog bara hälften av vattnet med mig in i duschutrymmet. Duschar gör man genom att ösa vatten över sig med en skopa.
Kökshyddan
Kycklig och ägg tillhör basfödan här. Så höns och tuppar ser man överallt. Många skaffar sig en liten extra förtjänst genom att sälja ägg. Det är inte ovanligt att man har med sig en levande höna t.ex. i bussen, eller rentav i kyrkan. För om man inte har pengar att lämna i kollekten, så kan man lämna något annat. Det auktioneras sedan ut bland gudstjänstdeltagarna.
Tanzania är ett fattigt land. Jag tror inte att folk svälter, det ser men inga tecken på, men det är stor brist på nästan allt materiellt. Barnen har i stort sett inga leksaker. Pojkarna på den här bilden hade faktiskt två bollar, men nog hade jag önskat att jag haft möjlighet att ge dem en ny fotboll, för den de hade var mycket trasig.
När jag kommer hem till Sverige ska jag pröva att bära mitt barnbarn på afrikanskt vis. Om han accepterar det.
Så intressanta upplevelser du har. Härligt att du vill dela med dig