Konde runt
Konde stift är Svenska Kyrkans vänstift i Tanzania, och geografiskt är det ett vidsträckt och mycket omväxlande område i södra delen av inlandet. Där finns 6 olika distrikt, med åtskilliga församlingar och kyrkor i varje. När jag har haft mina musikkurser, har vi hållit till i en församling i varje distrikt, och då har både jag och kursdeltagarna för det mesta bott på den platsen under tiden, eftersom avstånden är stora, kommunikationerna bristfälliga och vägarna mycket dåliga och trafikfarliga.
Därför har jag haft förmånen att få uppleva många helt olika miljöer under min volontärperiod.
Min fasta punkt har jag haft i den idylliska lantliga byn Iwambi, som ligger utanför storstaden Mbeya. Det blev det första distriktet, och då kunde både jag och kursdeltagarna bo hemma. Vi höll till i lokaler som tills för något år sen hörde till ett barnhem, ett barnhem som man planerar att starta igen till hösten. Mbeya-området är högt beläget och har därför ett behagligt klimat. Man odlar majs, solrosor, tomater, bönor och mycket annat.
Nästa kurs blev i staden Tunduma, i västra delen av stiftet, helt nära gränsen till Zambia. Tunduma är en ganska stor och rörig industristad, och församlingens kyrka, prästbostad, förskola och övriga lokaler ligger i ett delvis inhägnat område, där det är lite skyddat. Det är en trivsam plats, och det var en bra miljö för gruppen, som i Tunduma till stor del bestod av unga män och pojkar, några av dem tonåringar.
Efter Tunduma följde stiftsstaden Tukuyu, som ligger 7 mil söder om Mbeya, bland bördiga berg och kullar, med mängder av bananodlingar runtomkring, och naturligt nog bananförsäljning på alla vägar, gator och torg. Det odlas både "vanliga" söta bananer och matbananer, eller kokbananer, som tillagas på många olika sätt. I Tukuyu är det branta backar överallt. Om man promenerar från domkyrkan ner mot dalen, ser man intill vägen hustak, och ofta nedanför huset familjens bananträd, och nedanför det antagligen en ny brant sluttning.
Det fjärde distriktet var Mwakaleli. Dit kommer man genom att åka förbi Tukuyu på en gropig grusväg, s.k. "barabara", som blir sämre och sämre ju högre upp bland bergen man kommer. Vi höll till i ett lutherskt center, där det finns en kyrka som byggdes av tyska missionärer någon gång på 1800-talet. Fågelvägen mellan Mwakaleli och Tukuyu är det bara tre mil, och för inte så länge sen gick folk tvärs över dalen till Tukuyu för att uträtta ärenden. Men för oss tog det nästan tre timmar, trots att vi hade en bil som skulle klara sådana vägar. En gång satt vi fast i ett c:a en halv meter djupt lerspår. Vägarna här blir inte bättre av att det regnar mycket.
I Mwakaleli bodde alla kursdeltagarna på centret, som fungerar ungefär som en stiftsgård, fast naturligtvis mycket mer primitivt än i Sverige. Det bidrog säkert till den goda sammanhållningen, och stämningen påminde nästan lite om min ungdoms scoutläger.
I Mwakaleliområdet finns inte så mycket bananträd. Folk odlar majs, bönor m.m. till husbehov på de branta sluttningarna (och bär hem skörden på huvudet), och så odlas det mycket te.
Det femte distriktet är mycket varierande i naturen. Vi skulle egentligen ha hållit till i Itete, som ligger i ett varmt och ganska låglänt område. Där har det länge funnits en svensk missionsstation med sjukhus.Men kursen blev flyttad till byn Manow. Vägen dit från Itete är bara några mil lång, men den bär uppåt nästan hela tiden, så Manow ligger mycket högt, och bergen gör att det regnar mycket. I Manow finns en av områdets äldsta kyrkor. Den var tidigare domkyrka, tills Tukuyu blev stiftsstad. Numera bor det inte speciellt mycket människor i Manow, men på söndagen var den stora kyrkan i alla fall nästan full, för i Manow har kyrkan en internatskola, och alla eleverna var med i gudstjänsten. De hade en skolkör, som leddes av en av eleverna, en flicka i 13-årsåldern, och den lät mycket bra.
I Manow behövde jag ha på mig min tjockaste tröja dygnet runt, trots närheten till ekvatorn.
Den sista kursen var i det södra distriktet, och vi höll till i den trevliga byn Ipinda, på kyrkans område där församlingen hade sina lokaler samlade. Allt hushållsarbete här skedde under bar himmel, och maten lagades över öppen eld mellan husen. Här behövde jag inte min varma tröja. Det är ett låglänt flackt område i ett risdistrikt.
När den sista kursen var avslutad, var det ett par veckor kvar av min tid I Tanzania. Min volontärkompis Åsa och jag avrundade då vår vistelse genom att resa till Matema Beach vid Nyasasjön för att vara alldeles vanliga turister några dagar. Vi badade, solade, snorklade och åkte kanot, och platsen är lika fin som vi hade hört att den skulle vara.
